Vi ville göra något för barnen att leka med på vår hembygdsgård och då kom idén att göra en gungbräda av i gammaldags stil och av gammalt material.
Det är delar från Johan Flodins mockakärra som fått ett liv efter detta. Hjulen och axeln har blivit stativ och lagring för gungbrädan.
Själva kärran övergick till mull eller aska redan innan 60-talet men hjul och axel nämndes jag inte skrota. Kärran hade nog stått utomhus med hjulen nersjunkna i jorden i många år. I varje fall det ena för där har trävirket ruttnat.
Därefter blev sommarladugården platsen för hjulen tills den revs på 80-talet men hjulen har ändå haft tak över sig sen dess. Tills nu, då de fått sin nya uppgift, att locka barn till hembygdsgården.
Hjulen och axeln är i sig värdiga sin plats på hembygdsgården. De vittnar om ett gediget hantverk och stor yrkesskicklighet hos de som tillverkat dem.
Axeln är smidd ur en stång. Svagt böjd på mitten så att hjulens vinkel mot marken från centrum blir vinkelrät och som kompenserade för ekrarnas koniska infästning i navet. Det var en uppfinning som gjorde trähjulen starkare. Hjulen är skodda med järnband som hettades upp före monteringen. När de sen kyldes krympte de fast på trähjulet. Lagringen i hjulets centrum är helt av trä.
Axeln är rund i mitten, sedan hamrad åttakantig för att längre ut övergå till grövre fyrkantig. Delen i navet är konisk för att längst ut bli cylindrisk och försedd med en gängad mutter. På vänstra sidan i färdriktningen är den vänstergängad. Det var för att mutter inte så lätt skulle skruva upp sig själv.
Axeln har ett instansat märke från fabrikanten. Det är två dalapilar i kors som väborde betyda
att axeln är gjord i Dalarna, kanske på Domnvarvets järnverk. Jag skulle bra gära ha velat varit med när den gjordes.
Det var nog ingen då som kunde tro att den om 100 år fortfarande skulle vara i drift fastän bara är som en gunga.
John-Erik Johansson, Borglunda.
