Ett dramapass baserat på historien om Stor-Märet och häxprocesserna, som man genomför i grupper om 10-15 personer. Eftersom alla kanske inte är vana att spela teater eller leka är övningarna i passet anpassade för att passa både vana och ovana. Passet kan kopplas till 1600-talet, källkritik eller värdegrundsarbete. Syftet med övningen är att genom drama öka deltagarnas inlevelseförmåga och kunskaper om hur människor påverkar varandra.
Berättelsen som finns i beskrivningen är baserad på Mosippans Teaterförenings spel om Stor-Märet, som i sin tur baseras på domstolsprotokoll. För att den ska bli spännande att lyssna på innehåller den kanske delar som inte kan bekräftas som sanningar, utan är just en historia.
Läs nedan för ingående beskrivning.
Genomförande dramapass Stor-Märet
Ledaren berättar historien medan deltagarna ligger på golvet och njuter. Efter berättelsen får deltagarna resa sig och sträcka på sig.
Dela upp dem i grupper om tre-fyra och be dem prata ihop sig om nånting som gjort intryck på dem från berättelsen. Uppgiften är att gestalta händelsen i en staty. 5 minuter förberedelse.
Visa varandra statyerna och samtala om vad ni sett, vad som avsågs, tankar/känslor och vilka paralleller vi kan dra till våra egna erfarenheter.
Prata en runda om vad deltagarna vet om livet i Lillhärdal/Härjedalen/Sverige under 1600-talet. Syftet med det är att deltagarna lättare ska kunna hitta roller i kommande övningar.
Dela gruppen i två halvor och ställ den ena efter ena långsidan och den andra efter den andra långsidan av rummet. Övningen kallas ”rollspel i par” och går till så att de som står mittemot varandra möts mitt på golvet. Alla samtidigt, i olika scenarion:
• Scen 1, två bybor möts och småpratar.
• Scen 2, bybo möter budbäraren från Älvdalen. Byt så att man får prova båda rollerna.
• Scen 3, bybo möter Stor Märet. Byt.
Reflektera i smågrupper + storgrupp över hur det kändes att vara Stor-Märet eller den som kanske mötte ”en häxa” på vägen.
Nästa övning kallas ”kaosteater” och fungerar så att alla rör sig i rummet. På en given signal tar man upp en lapp som ligger på golvet och agerar utifrån det som står på lappen. Exempel på lappar (du kan göra flera likadana lappar om det behövs):
• Din enda ko är sjuk och du behöver hjälp att få henne frisk.
• Du är präst i byn och ska förhöra de misstänkta.
• Du är ute på myrslåtter.
• Du letar hjortron, men det är glest mellan tuvorna.
• Du är Stor Märets lillebror och har precis fått veta att din syster är anklagad för att vara häxa.
• Du har suttit fängslad i två år, blivit torterad att erkänna och tror nu själv att du är en häxa.
• Du tänker på att du fått hjälp av Stor Märet när din ko var sjuk en gång.
• Du vill visa att du minsann aldrig hållit på med häxkonster.
• Du är den ende bybon som vågar säga vad du tycker.
• Det är du som driver på skvallret om Stor Märet.
• Du är ett barn som hör alla rykten.
• Du skar dig i tummen när du skulle göra ett nytt fiskespö.
Även den här övningen avslutas med reflektion om hur det kändes.
Avsluta med att leka viskleken, som kan visa hur ett rykte skapas och förändras när det sprids.
Berättelsen
1667 bodde i byn Lillhärdal i södra Härjedalen en ung kvinna som hette Stor Märit Joensdotter. Hon var både vacker och omtyckt i byn. Hon var skicklig med sår och sjukdomar och det var till Stor Märet man gick när man behövde hjälp. Det fanns planer på att hon skulle gifta sig med en man i byn, som hette Svenn Nilsson Hvass. Men Stor-Märets yngre syster var sjuk och hon ville inte överge henne och familjen än, så bröllopet fick vänta. Svenn hade en dotter som var 11 år och hette Gertrud. Vid den här tiden bodde hon hos några släktingar i trakten av Älvdalen, eftersom hennes mamma inte längre var vid liv.
En dag i september när Gertrud och den två år yngre Mats Nilsson som vanligt vallade getter, blev de osams om en bit bröd och började slåss. Under slagsmålet irrade några getter iväg ut på en ö mitt ute i Dalälven och när Gertrud upptäckte det blev hon helt ifrån sig. Det var ju hon som hade ansvaret både för getterna och för Mats. Det var inget annat att göra än att själv våga sig ut för att hämta tillbaka getterna.
När Gertrud och Mats kommit hem för kvällen berättade Mats för sin far hur getterna hade stått och betat på den lilla ön ute i älven. Exakt hur det här gick till kan vi inte vara säkra på, men kanske var Mats fortfarande arg på Gertrud efter slagsmålet om brödbiten, kanske var han skamsen över att han själv inte hade haft modet att gå ut i älven för att hämta tillbaka getterna. Men hur det än var så sa Mats till sin far att Gertrud hade gått ut i älven och hämtat tillbaka getterna och, sa han sen, det var som att hon kunde gå på vattnet…
Mats far gick till nämndeman Olof Mattson i grannbyn för att be om råd. Han berättade vad han hade hört Mats säga:
-Gertrud smorde in fötterna med nån djävulssalva så att hon kunde gå på vattnet, rätt ut i älven och hämta tillbaka getterna, sa han. Olof Mattson såg i sin tur ingen annan råd än att berätta om denna fruktansvärda historia för kyrkoherden Lars Elvius.
-Lille Mats Nilsson i Åsen har berättat för far sin att han själv sett och hört hur Gertrud Svensdotter tillkallat djävulen, som smorde in fötterna på henne så att hon kunde ta sig ut på ön och hämta getterna som hade slitit sig. Ja, det var därför hon kunde ta sig över älven när inte LillMats klarade det.
Kyrkoherde Lars Elvius i Älvdalen startade en rad förhör, men Gertrud nekade hela tiden. Folk i byarna började träda fram och berätta hur Gertrud hade fört dem, deras barn och småsyskon till Blåkulla. Till slut fanns det ingen annan utväg för Gertrud än att erkänna.
Uppe i Lillhärdal visste man inte vad som försiggick med Gertrud, bara 8 mil därifrån. Ända tills en dag när några kvinnor träffar på en okänd man på en häst. Mannen berättar att han har kommit från Älvdalen för att träffa StorMäret. Kvinnorna undrar muntert om det kan vara fråga om en ny friare, men de får snart höra hans verkliga ärende. StorMäret är anklagad för trolldom och häxeri, för att ha fört med sig Gertrud Svensdotter till blåkulla och för att ha lärt upp henne i trolldomens alla konster. Ryktet sprider sig som en löpeld genom byn och plötsligt står StorMäret helt ensam.
StorMäret fängslas och torteras men står fast vid sitt ord: att hon är oskyldig. StorMärets syskon, bl a den sjuka LillMäret vittnar om hur deras far Joen Skomakare lärde dem tjuvmjölka och skaffa hem mat från andras häbren och hur StorMäret tagit dem med till Blåkulla. Flygandes på uppochner-vända kor med sadlarna fastspikade anlände de till Satans festsal. Där stod ett bord som var så långt att man inte kunde se änden på det, och det var dukat med allsköns läckerheter. På bordet stod uppochned-vända kvinnor som ljusstakar och innifrån Satans kammare hördes musik. När LillMäret kom in där fick hon dansa med Fan själv, berättade Lill Märet. Både LillMäret och hennes bröder pekade ut män och kvinnor som de hade sett där i Blåkulla, dansandes med Satan. Men StorMäret försvarade sina syskon och stod fast vid sitt ord, trots alla böner från både modern, syskonen och Gertrud att hon skulle erkänna och trots den tortyr man utsatte henne för.
På den här tiden trodde man på en himmel och ett helvete. Om man erkände sitt brott och bad om syndernas förlåtelse skulle Jesus frälsa ens själ och man skulle komma till himmelriket. Tortyren sågs som en hjälp för de anklagade att slippa erkänna och därmed slippa hamna i helvetet. Man ville heller inte avrätta dem som inte erkänt sitt brott och tagit emot nattvarden, eftersom man var rädd för att de skulle gå igen och ställa till det här på jorden.
StorMäret utsattes för skenavrättningar som skulle skrämma henne att erkänna Blåkullafärder och trollkonster. Förhören med StorMäret, Gertrud och syskonen fortsatte i flera år. Trots att StorMäret aldrig tog på sig skulden, aldrig sa att hon hade varit till Blåkulla, lärt Gertrud och sina syskon trolldomskonster eller överhuvudtaget haft något med Satan att göra dömdes hon, som den första i Sverige, i september 1672, till döden för trolldom.
